Man saknar sånt som man inte har och man saknar sånt som man inte har kvar.

Det är mycket som stämmer med det.

Ibland visar vi inte alltid uppskattning för det vi har.

Jag glömmer bort det ofta, vilket är väldigt synd.

För när man inte har det kvar, så saknar man det oerhört mycket.

Jag saknar min barndom, väldigt mycket.

Alla somrar hos mormor och morfar. Alla födelsedagar med feta släkten hos farmor och farfar.

Alla sena vår- och sommardagar, då jag och mina vänner var ute på gatan och hoppade hopprep, eller twist.

Alla brännbollsmather i lekparken, alla gånger Sune dampa.

Alla gånger hela gatan körde dunken, eller alla pulkaturer i vattentornsbacken.

Alla barnkalas och alla fotbollsmatcher på lågstadiet, med flygande målvakt och typ 20 ungar på plan samtidigt.

Då ville man bara bli äldre, nu skulle det vara lättare att vara liten igen känns det som.

Fast då skulle jag inte ha Alvar, Katarina eller Lina. En stor förlust.

Man ska visa uppskattning för det man har och ta vara på det, och jag vill bara säga till mina fina vänner, min familj och andra nära,

Att ni verkligen betyder mycket för mig och att jag hoppas att ni inte är alltför trötta på mig.

Tack för att ni finns!