ni är alltid mitt hopp och min helande tröst
Det var ett tag,
där jag varken kände mig levande eller död.
Jag hade inte kraft nog att kunna ta mig till skolan
Jag grät på morgonen, dagen, natten.
Och trots att jag hade så många som brydde sig om mig,
så kände jag mig så ensam.
Jag kände mig, fet, ful och som att jag inte var värd någonting.
Jag fick skuldkänslor, för allt.
Det var en svår känsla att ta på, men det gjorde ont.
Det gjorde bara så jävla ont.
-
Nu är allt det borta.
Och jag är bara så glad att det fanns personer,
som puttade på när det gick så äckligt trögt.
Som fick mig att inse att jag inte var den enda som gått igenom det här,
att även personer i min närmsta krets också gått igenom det här.
Och att, det blir bättre.
Man får må dåligt, och man får gråta tills det inte kommer nåt mer.
Man får ha så äckligt ont i hjärtat, och ligga i fostersställning i veckor.
Bara man kommer ihåg att det ordnar sig.
Att man sedan kommer må bra, att man kommer vara glad.
Och idag är det en sådan dag, där jag mår så himla bra.
Det finns liksom inget som stör.
Helt..underbart
Kommentarer
Postat av: annica
jag älskar dig <3
Postat av: Fanny
och jag älskar dig, helt sjukt mycket.
Trackback
