Sitter och tänker på allt och inget,
bland annat på hur det inte blir som man tänkt sig.

Inte trodde jag, att jag skulle börja spela fotboll och gå ett gymnasium med inriktning på språk,
när jag var 6,
att jag skulle bli ett stort fan av Lars Winnerbäck och att min bror skulle förlova sig vid 17 årsålder
att min mormor inte skulle kunna komma med käpp på mitt bröllop som hon jämt sa
att jag skulle tycka att kaffe var så gott och att jag skulle våga åka balder
att jag skulle få mina bästa vänner som jag har nu
att skolavslutningen i nian skulle..spåra, lite grann
eller att min fina bror skulle få världens finaste son Alvar med sin fina sambo (det visste jag ju i och för sig).

Men det är i alla fall ett bevis på att det aldrig blir som man tänkt sig,
i vissa fall bättre och i vissa fall sämre.
Man ska nog inte tänka så himla mycket i förväg,
bara ta det som det kommer och leva.